Anna Eriksmo

Anna Eriksmo

Årskrönika

ÖvrigtPosted by Anna Tue, December 30, 2014 22:17:43

I stället för att redogöra för hela året så tänkte jag lyfta fram några höjdpunkter. Here goes… Årets:

Årets upplevelse: Det var såklart något speciellt att bli uttagen till landslaget och få representera Sverige i VM i Chamonix, tillsammans med Emelie Forsberg, Amanda Mannervik, Petra Kindlund, Johan Lantz, Elov Olsson och Henrik Willman. Såklart också häftigt att hänga med alla världsstjärnor samtidigt. Tyvärr höll inte formen från den tidiga våren i si, men så här i efterhand så är jag ändå väldigt nöjd med en 17:e plats i Vertikal-KM och 20:e plats i skyrace/marathon. Dessutom slog jag flera meriterade löpare. Förutom loppen å var det väldigt kul att få vara med i ett lag och njuta av framgångarna tillsammans.

Innan starten på vertikalen, med Johan, Petra och Elov.
Årets framgång: Årets framgång kom ändå tidigt. Redan 1 mars sprang jag Transgrancanarias marathondistans (44km). Vi hade varit på Gran Canaria året innan när loppet gick och jag visste att det skulle passa mig bra då det är mer nerför än uppför oh dessutom en del tekniska sektioner. Jag blev inspirerad av att nämnas som en förhandsfavorit, men trodde inte riktigt att de visste vad de pratade om. Två dagar innan skulle jag reka delar av banan. Tyvärr blev det alldeles för långt och brant och en grym träningsvärk kom som ett brev på posten. På tävlingsdagen kännes allt bra, trots att vi nästan missade starten. Jag tog det rätt lugnt i början (i alla fall de första 400 metrarna). En helt underbar känsla i kroppen hela loppet men jag hade ingen aning om placering. Trodde att jag låg 6-7, och ingen gav mig någon info längs banan. Jag plockade upp facebook där jag hade registrerat mig för mellantider och inser efter 14 km att jag ligger tvåa! En placering jag höll in i mål, enbart sex minuter efter segrande Nuria Dominguez-Azpeleta, som tog EM-brons i fjol (och som är lillasyster till meriterade banlöparen Marta Dominguez-Azpeleta, som bl a har EM-guld på 3000 m hinder). Sista två kilometrarna in mot mål bara njöt jag. Det var en underbar känsla att defilera in i mål. Min första internationella pallplats är hela årets största framgång.

Prisutdelning på Transgrancanaria.

Årets snabbaste: Snabb är jag inte speciellt och har därför fokuserat året på längre lopp. Anmälde mig till Lidingö Ultra (50 km längs lidingöloppets bana, plus lite till) då jag trodde att Lidingöloppet var ett kuperat lopp. Insåg redan vid rekning dagen innan att aborrbacken var bland det plattaste jag skulle springa det året. Nåja, det var i alla fall långt. Jag ställde mig längst fram och hoppades springa under 4 timmar. Fick bra sällskap i början av Karin Axelsson och Sophia Sundberg. Vi turades om att dra och det var kul med sällskap. Farten höll vi rätt hög och jag hjälpte till med att dra upp den. Passerade 30 km på 2:10, vilket hade varit en grymt bra Lidingö-tid i det ordinarie loppet. Därefter bröt Sophia (som ju laddade för Comrades) och jag tappade Karin i en vätskestation. 2:a strax under 4 timmar blev det ändå. Men tiden vid 30 km gör att jag anser att jag aldrig behöver springa det ordinarie Lidingöloppet.

Årets miss: Traillöpning ska inte vara så svårt, man följer en stig och vid tävlingar är banan utmärkt på alla möjliga olika sätt. Men på något sätt har jag lyckats springa fel i alla traillopp som jag sprungit i Sverige i år. Har ofta kunnat rädda situationen, något, men det här med att orientera alltså…

Årets mest oväntade: Mitt i sommaren fick jag för mig att ta upp cykling igen efter några år i dvala. Jag tänkte att kuperad landsvägscykling, säg på hallandsåsen, är ett utmärkt komplement till bergslöpning. Man tränar lår och lungor i båda och dessutom sliter cyklingen inte lika mycket på vader och fötter och med ett flertal stukningar under året å ville jag inte slita för mycket på fötter. Efter två(!) träningspass så bestämmer jag mig för att anmäla mig i mitt första cykellopp, Malmö Velo Classic. Jag anmäler mig i den kortare distansen, 75 km och provcyklar bansträckningen en solig augustikväll på en bra träningstid. Det kryper ändå lite i kroppen och några dagar senare provkör jag den långa sträckningen, 120 km och bestämmer mig för att ändå köra den långa. Dagen innan tävlingen är jag sjukt nervös. Inte för själva tävlingen, utan för allt innan. Ska jag ha med allt, kommer jag att stå rätt i startfållan, hitta en bra klunga osv. Allt går dock jättebra. Hittar snabbt en bra klunga, inget stök. Jag känner mig stark och går ut rätt lugnt. Blir passerad av en dam, men bestämmer mig för att inte gå efter utan ta det lugnt och spara på krafterna. Jag märker efter ca halva loppet att jag har mycket mer krafter kvar än de övriga i min klunga och jag tappar en efter en. Sista tredjedelen är mest solokörning, vilket inte är optimalt i et linjelopp. Går i mål som tvåa på 3:43. Sjukt nöjd med tanke på att jag totalt fått 30 mil i benen innan loppet.

Målgång Velo Classic

Årets läskigaste: En del ultralöpare triggas av att springa långt. Jag triggas mer att att det finns något annat, mer utmanande element i träning och tävling. Tropheo KIMA är en tävling som jag länge velat springa. Det är det enda riktiga Skyrunningloppet. Löpningen sker på stora stenblock och det är en hel del klättring i väldigt exponerad terräng. Man klättrar med hjälp av via ferrata (osäkrad) på kammar och vid stup på flera hundra meter. Det ä ingen överdrift att säga att det finns många ställen man lätt hade kunnat dö på om man tappat taget eller taget ett steg fel. Efter loppet tänkte jag ”aldrig igen”, men redan dagen efter började jag fundera på 2016, som är nästa gång loppet går.

De läskigaste passagerna finns inte på bild, då ingen vetig fotograf skulle klättra dit. smiley

Årets prestation: Kullaberg är min hemmaplan och bergslöpning min diciplin, pga detta så var jag något (för mig) så ovanligt som favorit. Loppet kändes bra, jag ledde inte, men hade koll på täten och visste att jag skulle vara stark den andra halvan av loppet då det börjar bli brant. Efter Arild går jag då också upp i ledning och håller den… Ändå tills jag inte längre ser några banmarkeringar. ”Har jag sprungit fel? Igen?!? Kontemplerar om jag ska fortsätta eller vända tillbaka, och beslutar mig för att vända. Har väl sprungit ca 1,5 km fel totalt och ligger plötsligt på fjärde plats, med 12 km kvar. ”Detta är mitt lopp, inget kan stoppa mig.” tänker jag och får nya krafter av adrenalinet. Upp mot furen går jag om 3:an som ropar uppmuntrande att de andra två inte är långt före. Efter ytterligare några kilometrar så kommer jag i fatt täten, som inte riktigt fattar varför jag springer om dem igen. Får förklara min felspringning. 3 km kvar och jag bara ökar. Detta var min dag, mitt lopp och känslan när man är oövervinnerlig är obeskrivlig och värd all träning.

Året roligaste: Tävling i all ära, men jag gillar andra typer av äventyr. Efter att Per Sjögren (kullamannen ) satt upp en FKT-bana (Fastest Known Time) på kullen så var jag tvungen att prova. FKT kör man när man vill, man måste bara bevisa att man fullföljt banan och tagit vissa kontroller. Denna bana är ca 10 km och rätt teknisk vilket jag gillar. Jag satte bästa dam-tid och vad jag vet så står det sig än.

Årets vurpa, och återkomst: Förra året sprang jag Keb Arcic Run första gången och det gick inget vidare. Kallt och halt på de stora stenblocken på baksidan av Kebnekaisemassivet. I år var jag bättre förberedd, med bättre skor och dessutom har jag tränat en del på att springa på stenblock. Jag var ute efter revansch i år och vädret var strålande. Jag gick ut rätt hårt och tog ledning från start upp mot Tarfala. På högsta punkten skulle det vara ett bergspris och jag tänkte ta det. Jag kom upp först till bergspriset och därefter började nedstigning i blockterräng. Jag kände mig väldigt säker i terrängen, men i ett enmetersdropp trampade jag snett och kände direkt att det var allvarligt. Jag kunde först inte avgöra om foten var bruten eller bara allvarligt stukad. Konstaterade snabbt at den inte var bruten. Skönt att slippa helikopterräddning i alla fall. Lindade foten och fortsatte efter några minuter. Det gick okej i blockterrängen där jag kunde ha en precis fotisättning. Dessutom var där fortfarande snö som svalkade. Värre blev det när jag efter vadet kom ut på fjällheden. Där blir fotisättningen inte lika precis och det gjorde ondare och ondare i foten. Jag sprang saktare och saktare och började snart gå. Jag var ändå fast besluten att fullfölja, så att jag ändå kunde få mitt bergspris, vilket jag gjorde. Sista 15 km var som en fin fjällvandring i snabbt tempo och jag njöt av det soliga vädret. Dagen efter gick jag upp på toppen av Kebnekasie på 2h50min och var först på toppen den dagen! På toppen av Kebnekaise, klockan är knappt 9 på morgonen och det är redan +17 grader (man ser inte att jag har kjol).

Årets utmaning: Jag gillar klättring för att det är en utmaning dr man främst mäter sig mot sig självt och det är inte så mycket tävlingsfokus. Dock blev jag sugen på at testa bouldertävling under hösten och då det inte finns så mycket tävlingar så fick premiären ske i svenska cupen. Nivån är väldigt hög då det enbart är Sveriges bästa som brukar tävla. Då jag inte är rädd för att förlora så fanns det för mig bara uppsidor. Jag klarade inte något av problemen ända till toppen, men tog ändå några poäng och kom tillslut 9:a.

Årets äventyr: På julafton var jag tillbaka i Chamonix, tillbaka i tävlingsbanan för Vertikal-KM. Nu i mörker och jag gjorde banan både upp och ner. Riktigt häftigt att springa och klättra via ferrata i nattens mörker och se ljusen från husen i dalen. Lite is och snö, samt att via ferratan saknades på sina ställen gjorde nerförden lite väl spännande, men jag tog det lugnt och kände mig säker. Underbart at få vara helt själv på berget.

VKM-banan på julafton


Och så här såg det ut i somras.

  • Comments(0)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.