Anna Eriksmo

Anna Eriksmo

Ny blogg

ÖvrigtPosted by Anna Sat, April 25, 2015 20:20:27
Numera hittar du min blogg på
anna.träna.nu

  • Comments(0)//blogg.eriksmo.se/#post44

Medley

TräningPosted by Anna Sat, March 14, 2015 19:33:08

För att utveckla min simning så har jag tagit in en personlig coach. Min kompis Anders är ”gammal” (han är yngre än mig…) simmare och samtidigt väldigt duktig på att både hitta de där små detaljerna som jag behöver ändra på och att pedagogiskt få mig att förstå vad jag ska göra för att få till dem. Jag simmar främst för att det är kul och för att jag vill kunna simma snabbt i havet. Målet är inte främst att bli snabb frisimmar som startsträcka i triathlon, men det kommer förhoppningsvis som en bi-effekt.

Nu när jag har en personlig coach så försöker vi göra det som är kul, och vad är roligare än att lära sig nytt. Som autodidakt (självlärd) simmare så är frisim den enda teknik jag behärskar sedan tidigare. Första steget blev därför att lära sig fjärilssim. Det har länge varit lite av en dröm att få kunna simma fjäril, eftersom det är det tuffaste och jobbigast simsättet. Första gången vi försökte kändes väldigt skumt. Alltså jag fattar inte att det är ett simsätt, man kommer ju inte ens framåt!!! Och jag som trodde att det största problemet skulle vara att jag inte skulle komma upp till ytan och andas… J Den delen funkade faktiskt förvånansvärt bra. Starka armar, tack och lov! Jag skaffade ett par simfötter och tränade kicken och efter några gånger som rörde jag mig faktiskt framåt. Jag är otroligt stolt över att kunna simma 25 meter fjäril idag. Anders tror att jag ska kunna simma 200 meter till sommaren. Hmm…

Min självuppfattning har alltid varit att bröstsim är det jag är sämst på. By default, eftersom det är det simsätt som kräver mest teknik och jag i allmänhet har dåligt att ta till mig teknik. Till min stora förvåning så kläcker han ur sig: ”Var har du lärt dig bröstsim?” (Ja, jag vet, säkert låg där lite självförtrondeförstärkande smicker i den frågan också, men ändå.) Det har jag inte, men tydligen låg där något i min benspark som var värt att bygga på. Jag har ju aldrig fattat bröstsim, trodde att det var med armarna man simmade. Man borde kalla det för höftsimning eftersom det är med höften man simmar, armtaget är bara för nivåreglering.

Ryggsimmet ÄR min sämsta gren, mest för att jag inte är tillräckligt rörlig i axlar/skuldror, men det är något graciöst och harmoniskt med ryggsimmet som gör att jag gillar det. Dock är jag alltid rädd att jag ska slå i huvudet i kaklet (även om det aldrig hänt och med tanke på tempot så skulle det inte vara en så kraftig smäll) ;-)

100 meter medley blev det här i veckan. Ett lyft från föregående veckas 50 meter medley. Jag blev grymt inspirerad av min vän Cristoffer som blev 8-9a i klubbmästerskapet över 100m medley. Kanske en dag för mig med. Anders berättar att han någon gång kört 800m medley. 2019, tänker jag mig att vi siktar på J

Simma lugnt!

  • Comments(0)//blogg.eriksmo.se/#post43

Cykelvecka

TräningPosted by Anna Fri, March 13, 2015 17:30:45

Våren kom tidigt i år. Säkert blir det något bakslag, men just nu njuter jag av solen. Vårsol är cykelväder. Visst jag gillar att cykla i regn och blåst också, men solen är fantastisk. I måndags var det tänkt att göras landsvägspremiär. Punka på framhjulet upptäcktes precis när jag skulle ut, så jag pumpade upp däcken i crossen och tog mig ut på en lugn, finns kvällstur längs solnedgången i havet.

I tisdags skulle jag köra lite MTB längs en ny slinga vid brofästet vid Öresundsbron. Skulle få den visad. Ett möte på jobbet om möteseffektivitet gick över tiden (sic!) och jag missade visningen, men fick några fina rundor längs den gamla banan och i ärlighetens namn är min form inte riktigt ”där” än så det var ändå bra.

I torsdags blev de så äntligen lvg-premiär, på riktigt. Dock höll det på att gå åt skogen då vi missat en distans när vi bytte kassett förra veckan. Lite mekhjälp och så ut igen. Fick sällskap av min vän Andreas och vi körde en otroligt fin runda uppe på Söderåsen, återigen både backar OCH distans. Behöver jag nämna att jag var rätt trött efteråt. Andreas fick däremot vila mellan backarna och var oroligt stark.


Arbetsveckan avslutas med fredag och som after-work skulle jag kört lite MTB alt cross vid brofästet med några triathleter från klubben. Cykelbenen är dock helt slut, så jag kunde inte ens med en ”hyggerunda”. Cykelveckan kan väl inte sägas ha blivit precis som planerad, men det blev bra ändå och jag fick vara ute på tre av mina cyklar. När solen skiner är allt bra smiley

Nu är arbetsveckan och därmed cykelveckan till ända. I morgon blir det traillöpning, igen. Söderåsen från ett annat perspektiv.

  • Comments(0)//blogg.eriksmo.se/#post42

Att vägga…

TräningPosted by Anna Thu, March 12, 2015 11:21:22

De senaste fem veckorna har jag varit mer eller mindre förkyld. Inte så mycket att jag varit hemma från jobb och jag har fortsatt att träna vissa pass, dock betydligt lugnare, kortare och färre pass. Efter fyra veckor var jag riktigt less på att aldrig bli frisk och gjorde det som behövdes, dvs sjukskrev mig fyra dagar och avstod helt från all träning. Lagom till helgen kändes det bättre vilket var tur för jag skulle på MTB-läger. Jag hade i och för sig inte tänkt att det skulle vara så blodigt då det var ungdomsläger med Staffanstorp CK och jag hade med min fyraårige son, Gunnar. Jag hade nog mest tänkt hänga lite med honom och det är inte så jobbigt, ju. Vi var där fredag till lördag, vilket kändes lagom för en fyraåring. Gunnar hänge dock med de andra kidsen och jag fick lite barnvakt av de andra föräldrarna så det blev två fina och tekniska pass under lördagen. Lagom så där efter sjukdom.

På söndagen sken solen och jag åkte upp till mitt älskade Kullaberg. Tanken var att få till många höjdmetrar, men också få till ett långt pass. Så här efteråt inser jag att jag brukar göra antingen eller, inte både och. Lånpassen denna vinter är lätt räknade på ena handens fingrar. Att köra höjdmetrar OCH långpass samtidigt, direkt efter sjukdom, kanske är att ta sig vatten över huvudet, men jag brukar sällan se begränsningar i det jag gör. J Så jag börjar med några backintervaller upp och ner för Nimis och Håkull, därefter springer jag längs skåneleden till Mölle och samma väg tillbaka (i stället för att ”gena” på skogsvägen tillbaka). Med ca 7 km kvar så tar jag helt slut. Jag har fått hushålla med vattnet då ingen av vattendepåerna har öppnat för säsongen och har valt att inte äta något under passet. Har ni varit ute i drygt tre timmar, avverkat 1000 höjdmetrar och 23 km. Börjar gå i stället för att springa, men all ork är borta och det går väldigt långsamt att gå. Jag orkar inte gå snabbt så jag kan lika gärna springa långsamt. Värst är det på platta partier, där orkar jag ingenting. Utför är inga problem, det är bara att släppa i väg fötterna och på något märkligt sätt har jag ändå en del kraft i låren för att orka springa uppför. Tar mig på något sätt ändå tillbaka till bilen, den sista biten kändes ändå rätt bra. Det är mest av allt en mental utmaning. Jag är ganska bekväm som löpare och vill att det ska ”gå lätt”, så detta var nog väldigt nyttigt för mig. Jag kan inte komma ihåg när jag kände så här sist. Vet att jag hade en dipp under Matterhorn Ultraks i fjol i sista långa uppförsbacken, som aldrig ville ta slut.

Så lärdommar: Tänk positivt, en dipp åtföljs nästan alltid av en period som känns lättare. Se till att få i dig näring INNAN du tappat all energi och såklart vätska också.

Ändå en skön känsla av att klara av ett sådant pass, med tanke på den form jag är i. Jag kan också konstatera att jag tappat lite av den distansblindhet jag haft tidigare, tex förra vintern då alla helgpass var minst fyra mil.... 30 km ÄR långt!


  • Comments(0)//blogg.eriksmo.se/#post41

Tävlingssäsong 2015

TävlingPosted by Anna Thu, February 19, 2015 16:16:58
Alla delar av säsongen var sin charm. Även om jag saknar tävlandet så är det också kul att under vintern börja fundera och planera för den kommande säsongen. Under 2015 är planen att prova lite nya grepp. Totalt sett är jag väldigt nöjd med fjolårssäsongen med min första internationella pallplats med andraplatsen i Transgrancanaria, seger som favorit i Kullamannen ultra och top-20 på VM i Chamonix. Det är inget stort internationellt mästerskap i år och jag vill testa lite nya grejer. För det första ska jag springa fler korta skyrunning-lopp och hellst så tekniska som möjligt. Dessa hittar man främst i Italien och det blir världscuptävlingarna i Canazei i juli och Limone sul Garda i oktober. Jag kommer även att springa två tävlingar i vertikal-KM i världscup i samband med dessa tävlingar. På sikt kommer jag säkert att springa längre lopp igen men det ska bli kul att testa dessa lite kortare lopp, ca 25-35 km. Det blir säkert någon bonustävling i Italien också, tex Giir di Mont som är ett klassiskt lopp även om det inte har världscupstatus i år.

Årets brantaste blir detta lopp, Dolomites Vertical-K, knappt 3 km långt och 1000 höjdmeter.

Säsongen kommer att inledas och avslutas på hemmaplan. Säsongspremiär blir Åda Wild Boar i Salomon Trail Tour. Det ska bli jättekul att springa den banan som jag har stora förhoppningar på och härligt att få delta i detta event som Art of Running står bakom. Avslutningen blir Kullamannen som i år går under andarnas högtid under Alla helgonahelgen.

Förutom löpning så kommer jag att tävla i en del nya grenar, även om jag inte kommer att träna specifikt för dessa. Eller jag tränar väl aldrig speciellt specifikt för något annat än att ha roligt och få fina upplevelser, men ja, ni förstår. Tävlingspremiär i två nya grenar (minst). I mountainbike kommer jag att köra X-Cup som är en lokal cup här i Skåne. Loppen är en drygt timme så det blir nog intensivt. Förra året testade jag att springa ett av de brantare loppen och fick en tid som hade placerat mig i den övre halvan. Återstår att se om jag är lika snabb med cykel, troligen inte... Det blir nog något landsvägslopp också, gärna något lite längre och med backar. Eftersom jag simmar, cyklar och springer men aldrig samtidigt så är det många som frågar varför jag inte kör triathlon. Ja, det är en bra fråga, men jag tänker väl att jag ska ha någon att göra när jag blir 40. smiley Det blir i alla fall smygpremiär även i triathlon i år. Är anmäld till två halv-ironman i juni.

I juli kör Åda Wild Boar ett bikerun som man kan köra individuellt eller stafett. Det lutar åt att vi kör stafett och det blir superkul att tävla ihop.

Sedan får vi se vad som hinns med, men lite lösa planer på tempolopp på cykel, långlopp på MTB, duathlon, kanske ett asfaltslopp (löpning) och någon fjällaktivitet ska nog hinnas med.

Ja, jag saknar att tävla! Märks det?



  • Comments(0)//blogg.eriksmo.se/#post40

Mitt sjätte sinne

TräningPosted by Anna Mon, January 12, 2015 17:50:17
På nyårsdagen var jag äntligen tillbaka på mitt älskade Kullaberg för ett härligt långpass med många backar. Jag trodde att kroppen skulle vara mer sliten efter nyårsafton. Nä, inte som ni tror, utan för att jag dels sprang tävling (Sylvesterloppet i Malmö) och dels avslutade dagen/kvällen med 90 min hot-yoga. Tvärtom, så var kroppen fräsch och jag hade inte så noga koll på varken tid/distans (hade glömt klockan hemma) eller när solen skulle gå ner och jag hade naturligtvis pannlampan i bilen. På hemvägen hann det därför bli allt mörkare, och jag tog delvis en ny väg och var därmed osäker på hur långt det var kvar. På ett ställe sprang jag fel och fick vända. Var rätt trött och törstig då alla vattenstationer är avstängds så här på vintern. Det blev mörkare och mörkare och jag funderade lite på hur jag skulle komma hem helskinnad, jag som normalt har svårt att stå på benen även vid dagsljus (och platt underlag). Jag började tänka på mina fötter som ett extra sinne, som att jag använde fotsulorna till att ”se” med och märkte direkt att det blev en helt annan känsla. Jag var mycket mer medveten om hur underlaget såg ut utan att jag behövde (eller ens kunde) titta på det. På trettondagen var det dags igen, en ny löprunda i skymningen. Denna gång var jag aldrig mer än 10-15 min från bilen (och pannlampan), men jag behövde aldrig hämta den. Igår fick jag dessutom veta att signalerna från foten når hjärnan snabbare än synintryck, vilket känns logisk ur ett evolutionärt perspektiv (”trampa inte på den där giftiga taggen”) och det bekräftar också att känslan är rätt. Jag skulle vilja uppmana alla, och kanske främst de som springer i terrängen, att prova. Tänk på dina fotsulor som att de är dina ögon. Prova också att blunda kortare stunder när du springer. Märker du någon skillnad?

  • Comments(0)//blogg.eriksmo.se/#post39

Årskrönika

ÖvrigtPosted by Anna Tue, December 30, 2014 22:17:43

I stället för att redogöra för hela året så tänkte jag lyfta fram några höjdpunkter. Here goes… Årets:

Årets upplevelse: Det var såklart något speciellt att bli uttagen till landslaget och få representera Sverige i VM i Chamonix, tillsammans med Emelie Forsberg, Amanda Mannervik, Petra Kindlund, Johan Lantz, Elov Olsson och Henrik Willman. Såklart också häftigt att hänga med alla världsstjärnor samtidigt. Tyvärr höll inte formen från den tidiga våren i si, men så här i efterhand så är jag ändå väldigt nöjd med en 17:e plats i Vertikal-KM och 20:e plats i skyrace/marathon. Dessutom slog jag flera meriterade löpare. Förutom loppen å var det väldigt kul att få vara med i ett lag och njuta av framgångarna tillsammans.

Innan starten på vertikalen, med Johan, Petra och Elov.
Årets framgång: Årets framgång kom ändå tidigt. Redan 1 mars sprang jag Transgrancanarias marathondistans (44km). Vi hade varit på Gran Canaria året innan när loppet gick och jag visste att det skulle passa mig bra då det är mer nerför än uppför oh dessutom en del tekniska sektioner. Jag blev inspirerad av att nämnas som en förhandsfavorit, men trodde inte riktigt att de visste vad de pratade om. Två dagar innan skulle jag reka delar av banan. Tyvärr blev det alldeles för långt och brant och en grym träningsvärk kom som ett brev på posten. På tävlingsdagen kännes allt bra, trots att vi nästan missade starten. Jag tog det rätt lugnt i början (i alla fall de första 400 metrarna). En helt underbar känsla i kroppen hela loppet men jag hade ingen aning om placering. Trodde att jag låg 6-7, och ingen gav mig någon info längs banan. Jag plockade upp facebook där jag hade registrerat mig för mellantider och inser efter 14 km att jag ligger tvåa! En placering jag höll in i mål, enbart sex minuter efter segrande Nuria Dominguez-Azpeleta, som tog EM-brons i fjol (och som är lillasyster till meriterade banlöparen Marta Dominguez-Azpeleta, som bl a har EM-guld på 3000 m hinder). Sista två kilometrarna in mot mål bara njöt jag. Det var en underbar känsla att defilera in i mål. Min första internationella pallplats är hela årets största framgång.

Prisutdelning på Transgrancanaria.

Årets snabbaste: Snabb är jag inte speciellt och har därför fokuserat året på längre lopp. Anmälde mig till Lidingö Ultra (50 km längs lidingöloppets bana, plus lite till) då jag trodde att Lidingöloppet var ett kuperat lopp. Insåg redan vid rekning dagen innan att aborrbacken var bland det plattaste jag skulle springa det året. Nåja, det var i alla fall långt. Jag ställde mig längst fram och hoppades springa under 4 timmar. Fick bra sällskap i början av Karin Axelsson och Sophia Sundberg. Vi turades om att dra och det var kul med sällskap. Farten höll vi rätt hög och jag hjälpte till med att dra upp den. Passerade 30 km på 2:10, vilket hade varit en grymt bra Lidingö-tid i det ordinarie loppet. Därefter bröt Sophia (som ju laddade för Comrades) och jag tappade Karin i en vätskestation. 2:a strax under 4 timmar blev det ändå. Men tiden vid 30 km gör att jag anser att jag aldrig behöver springa det ordinarie Lidingöloppet.

Årets miss: Traillöpning ska inte vara så svårt, man följer en stig och vid tävlingar är banan utmärkt på alla möjliga olika sätt. Men på något sätt har jag lyckats springa fel i alla traillopp som jag sprungit i Sverige i år. Har ofta kunnat rädda situationen, något, men det här med att orientera alltså…

Årets mest oväntade: Mitt i sommaren fick jag för mig att ta upp cykling igen efter några år i dvala. Jag tänkte att kuperad landsvägscykling, säg på hallandsåsen, är ett utmärkt komplement till bergslöpning. Man tränar lår och lungor i båda och dessutom sliter cyklingen inte lika mycket på vader och fötter och med ett flertal stukningar under året å ville jag inte slita för mycket på fötter. Efter två(!) träningspass så bestämmer jag mig för att anmäla mig i mitt första cykellopp, Malmö Velo Classic. Jag anmäler mig i den kortare distansen, 75 km och provcyklar bansträckningen en solig augustikväll på en bra träningstid. Det kryper ändå lite i kroppen och några dagar senare provkör jag den långa sträckningen, 120 km och bestämmer mig för att ändå köra den långa. Dagen innan tävlingen är jag sjukt nervös. Inte för själva tävlingen, utan för allt innan. Ska jag ha med allt, kommer jag att stå rätt i startfållan, hitta en bra klunga osv. Allt går dock jättebra. Hittar snabbt en bra klunga, inget stök. Jag känner mig stark och går ut rätt lugnt. Blir passerad av en dam, men bestämmer mig för att inte gå efter utan ta det lugnt och spara på krafterna. Jag märker efter ca halva loppet att jag har mycket mer krafter kvar än de övriga i min klunga och jag tappar en efter en. Sista tredjedelen är mest solokörning, vilket inte är optimalt i et linjelopp. Går i mål som tvåa på 3:43. Sjukt nöjd med tanke på att jag totalt fått 30 mil i benen innan loppet.

Målgång Velo Classic

Årets läskigaste: En del ultralöpare triggas av att springa långt. Jag triggas mer att att det finns något annat, mer utmanande element i träning och tävling. Tropheo KIMA är en tävling som jag länge velat springa. Det är det enda riktiga Skyrunningloppet. Löpningen sker på stora stenblock och det är en hel del klättring i väldigt exponerad terräng. Man klättrar med hjälp av via ferrata (osäkrad) på kammar och vid stup på flera hundra meter. Det ä ingen överdrift att säga att det finns många ställen man lätt hade kunnat dö på om man tappat taget eller taget ett steg fel. Efter loppet tänkte jag ”aldrig igen”, men redan dagen efter började jag fundera på 2016, som är nästa gång loppet går.

De läskigaste passagerna finns inte på bild, då ingen vetig fotograf skulle klättra dit. smiley

Årets prestation: Kullaberg är min hemmaplan och bergslöpning min diciplin, pga detta så var jag något (för mig) så ovanligt som favorit. Loppet kändes bra, jag ledde inte, men hade koll på täten och visste att jag skulle vara stark den andra halvan av loppet då det börjar bli brant. Efter Arild går jag då också upp i ledning och håller den… Ändå tills jag inte längre ser några banmarkeringar. ”Har jag sprungit fel? Igen?!? Kontemplerar om jag ska fortsätta eller vända tillbaka, och beslutar mig för att vända. Har väl sprungit ca 1,5 km fel totalt och ligger plötsligt på fjärde plats, med 12 km kvar. ”Detta är mitt lopp, inget kan stoppa mig.” tänker jag och får nya krafter av adrenalinet. Upp mot furen går jag om 3:an som ropar uppmuntrande att de andra två inte är långt före. Efter ytterligare några kilometrar så kommer jag i fatt täten, som inte riktigt fattar varför jag springer om dem igen. Får förklara min felspringning. 3 km kvar och jag bara ökar. Detta var min dag, mitt lopp och känslan när man är oövervinnerlig är obeskrivlig och värd all träning.

Året roligaste: Tävling i all ära, men jag gillar andra typer av äventyr. Efter att Per Sjögren (kullamannen ) satt upp en FKT-bana (Fastest Known Time) på kullen så var jag tvungen att prova. FKT kör man när man vill, man måste bara bevisa att man fullföljt banan och tagit vissa kontroller. Denna bana är ca 10 km och rätt teknisk vilket jag gillar. Jag satte bästa dam-tid och vad jag vet så står det sig än.

Årets vurpa, och återkomst: Förra året sprang jag Keb Arcic Run första gången och det gick inget vidare. Kallt och halt på de stora stenblocken på baksidan av Kebnekaisemassivet. I år var jag bättre förberedd, med bättre skor och dessutom har jag tränat en del på att springa på stenblock. Jag var ute efter revansch i år och vädret var strålande. Jag gick ut rätt hårt och tog ledning från start upp mot Tarfala. På högsta punkten skulle det vara ett bergspris och jag tänkte ta det. Jag kom upp först till bergspriset och därefter började nedstigning i blockterräng. Jag kände mig väldigt säker i terrängen, men i ett enmetersdropp trampade jag snett och kände direkt att det var allvarligt. Jag kunde först inte avgöra om foten var bruten eller bara allvarligt stukad. Konstaterade snabbt at den inte var bruten. Skönt att slippa helikopterräddning i alla fall. Lindade foten och fortsatte efter några minuter. Det gick okej i blockterrängen där jag kunde ha en precis fotisättning. Dessutom var där fortfarande snö som svalkade. Värre blev det när jag efter vadet kom ut på fjällheden. Där blir fotisättningen inte lika precis och det gjorde ondare och ondare i foten. Jag sprang saktare och saktare och började snart gå. Jag var ändå fast besluten att fullfölja, så att jag ändå kunde få mitt bergspris, vilket jag gjorde. Sista 15 km var som en fin fjällvandring i snabbt tempo och jag njöt av det soliga vädret. Dagen efter gick jag upp på toppen av Kebnekasie på 2h50min och var först på toppen den dagen! På toppen av Kebnekaise, klockan är knappt 9 på morgonen och det är redan +17 grader (man ser inte att jag har kjol).

Årets utmaning: Jag gillar klättring för att det är en utmaning dr man främst mäter sig mot sig självt och det är inte så mycket tävlingsfokus. Dock blev jag sugen på at testa bouldertävling under hösten och då det inte finns så mycket tävlingar så fick premiären ske i svenska cupen. Nivån är väldigt hög då det enbart är Sveriges bästa som brukar tävla. Då jag inte är rädd för att förlora så fanns det för mig bara uppsidor. Jag klarade inte något av problemen ända till toppen, men tog ändå några poäng och kom tillslut 9:a.

Årets äventyr: På julafton var jag tillbaka i Chamonix, tillbaka i tävlingsbanan för Vertikal-KM. Nu i mörker och jag gjorde banan både upp och ner. Riktigt häftigt att springa och klättra via ferrata i nattens mörker och se ljusen från husen i dalen. Lite is och snö, samt att via ferratan saknades på sina ställen gjorde nerförden lite väl spännande, men jag tog det lugnt och kände mig säker. Underbart at få vara helt själv på berget.

VKM-banan på julafton


Och så här såg det ut i somras.

  • Comments(0)//blogg.eriksmo.se/#post38

Passion och innovation

TräningPosted by Anna Wed, December 17, 2014 10:54:17

Senaste veckorna har som sagt varit rätt lugna dels pga div småsjukdomar och dels pga att det är säsongsvila. Jag gillar den tiden på säsongen, jag försöker öppna upp för lite nya tankar och idéer, funderar på nästa tävlingssäsong och försöker utveckla träningsmetodik för densamma. Jag börjar i en annan ände än de flesta, inte med vilka mål jag vill uppnå, utan med vilken känsla jag vill ha. Passion och innovation är två ledstjärnor för mig. Med passion så menar jag att jag vill njuta av det jag gör, inte nödvändigtvis att alla pass ska kännas som roliga (det finns pannbenspass också), men att jag i det stora hela ska se det som ”upplevelser” och inte som ”träning”. Med innovation så menar jag att jag hela tiden vill utvecklas och hitta nya, gärna okonventionella inslag i både träning och tävling. Jag brukar tänka så att om jag gör som alla andra så kommer jag inte att bli bättre än dem, så jag försöker alltid hitta en annorlunda och unik väg. Det funkar såklart inte alltid, men de gånger det gör det så vet jag att jag är själv om ”min väg” och då har en fördel.

Chamonix i somras efter VM. Åker tillbaka på tisdag och då det inte är så mycket snö än så åker löparskorna med.

När passionen och innovationen får fungera i samklang så finner jag stora synergier i min träning. T.ex. så är jag övertygad om att jag blir en bättre utförslöpare av att träna klättring eftersom det ger mig en stark bål som krävs om man ska kunna springa snabbt nerför. Jag tror också att jag blir bättre på MTB av att köra slackline då det ger mig bättre balans. Jag tror också att jag blir en bättre operwater-simmare av att surfa då jag dels aldrig kommer att vara rädd för vågor och dels får en speciell vattenkänsla av surfingen (dessutom får man starka armar av att paddla explosivt). Landsvägscykling, framförallt i kuperad terräng, kompletterar bergslöpningen då de båda bygger på starka lår och kraftiga lungor (och mod när man ska springa/cykla nerför). Tempolopp triggar samma krafter som vertikala-KM, båda är relativt korta (ca 40 min), kräver maximal ansträngning för lungor och ben, samt att man cyklar/springer själv vilket kräver viljestyrka och pannben.

STPLN is my playground...

Vilken känsla vill jag då skapa 2015? 2014 har varit ett väldigt upplevelsefokuserat år. Så till den grad att jag lunkade runt Matterhorn på en tid som möjliggjorde backintervaller på 4000 möh dagen efter, mao alldeles för lugnt för en världscuptävling. Känslan jag vill ha för 2015 är: Fart, (överkommen) Rädsla och Kraft. Farten innebär att jag kommer att köra lite kortare löptävlingar, typ 20-30 km. Rädslan är att jag ska utmana mina rädslor mer, tex genom att springa mer tekniska (och snabba lopp), köra MTB-tävlingar, och utmana mig själv mer i klättring/scrambling. Kraft är att jag ska ta ut mig. Jag ska även köra lite kortare, intensiva tävlingar tex vertikala-KM och kanske cykeltempo och/eller någon landsvägslöpning.

Det hann bli några fina kvällspass under tidig höst inann pannlampan åkte på...

I mitt träningsupplägg så kommer jag under vintern att fokusera på grundstyrka, snabbhet och teknik. Under tävlingssäsong tränar jag ingen styrka, klättringen räcker väldigt bra. Men nu kommer jag att köra funktionell styrka för core, ben, höft och fötter. Snabbhet tar tid att bygga upp så därför börjar jag redan nu. Kör en del intervaller och snabbdistans, både backe och platt, både teknisk terräng och slätt. Teknik för min del bygger mest på träning för att kunna springa snabbt i brant och teknisk terräng. Det handlar en hel del om balans och en hel del om att utnyttja kroppens biomekanik för att skapa ett ”säkert” löpsteg, så att man inte tappar balansen när man t.ex. skulle springa på en våt sten eller trädstock. Upplägget skiljer sig nog en del från vad andra tränar så här års, då många fokuserar på mängd och distans. Jag försöker hålla nere på distanserna (även om jag ibland inte kan låta bli att ta ett långt och lugnt pass ute i skogen eller på klipporna på Kullaberg) och tiden och i ställer köra fler pass i veckan. På så sätt tränar jag även kroppen i återhämtning. Försöker köra styrka/yoga/trainer på morgonen, simning/löpning på lunchen och cykling/traillöpning på kvällen. Samma träningsmängd egentligen som förra vintern, med den stora skillnaden att jag då körde ca 4-5 pass i veckan och nu 10-15 pass, varav inget pass längre än 2h. Enligt mitt tänk är längd/mängd överflödigt så här tidigt på säsongen. Man sliter bara på kroppen och vad jag tror att de flesta har mest nytta av med mängdträning är den mentala biten (att stå ut med långa pass) och det känner jag inte att jag har något problem med.

Nu är det surfsäsong, riktigt bra höststormar och på lördag är det dags igen smiley
Det dröjer nog ett tag till innan jag kan se så här avslappnad ut efter ett OW-pass... Brr..

Passion och innovation ja, det är ingen tillfällighet att jag valt att samarbeta med La Sportiva som har ”Innovation with Passion” som sin slogan.

Ibland måste man göra sånt som bara är roligt. Inget får igång adrenalinet som några varv på Nürburgring.smiley

  • Comments(0)//blogg.eriksmo.se/#post37
Next »