Anna Eriksmo

Anna Eriksmo

Att vägga…

TräningPosted by Anna Thu, March 12, 2015 11:21:22

De senaste fem veckorna har jag varit mer eller mindre förkyld. Inte så mycket att jag varit hemma från jobb och jag har fortsatt att träna vissa pass, dock betydligt lugnare, kortare och färre pass. Efter fyra veckor var jag riktigt less på att aldrig bli frisk och gjorde det som behövdes, dvs sjukskrev mig fyra dagar och avstod helt från all träning. Lagom till helgen kändes det bättre vilket var tur för jag skulle på MTB-läger. Jag hade i och för sig inte tänkt att det skulle vara så blodigt då det var ungdomsläger med Staffanstorp CK och jag hade med min fyraårige son, Gunnar. Jag hade nog mest tänkt hänga lite med honom och det är inte så jobbigt, ju. Vi var där fredag till lördag, vilket kändes lagom för en fyraåring. Gunnar hänge dock med de andra kidsen och jag fick lite barnvakt av de andra föräldrarna så det blev två fina och tekniska pass under lördagen. Lagom så där efter sjukdom.

På söndagen sken solen och jag åkte upp till mitt älskade Kullaberg. Tanken var att få till många höjdmetrar, men också få till ett långt pass. Så här efteråt inser jag att jag brukar göra antingen eller, inte både och. Lånpassen denna vinter är lätt räknade på ena handens fingrar. Att köra höjdmetrar OCH långpass samtidigt, direkt efter sjukdom, kanske är att ta sig vatten över huvudet, men jag brukar sällan se begränsningar i det jag gör. J Så jag börjar med några backintervaller upp och ner för Nimis och Håkull, därefter springer jag längs skåneleden till Mölle och samma väg tillbaka (i stället för att ”gena” på skogsvägen tillbaka). Med ca 7 km kvar så tar jag helt slut. Jag har fått hushålla med vattnet då ingen av vattendepåerna har öppnat för säsongen och har valt att inte äta något under passet. Har ni varit ute i drygt tre timmar, avverkat 1000 höjdmetrar och 23 km. Börjar gå i stället för att springa, men all ork är borta och det går väldigt långsamt att gå. Jag orkar inte gå snabbt så jag kan lika gärna springa långsamt. Värst är det på platta partier, där orkar jag ingenting. Utför är inga problem, det är bara att släppa i väg fötterna och på något märkligt sätt har jag ändå en del kraft i låren för att orka springa uppför. Tar mig på något sätt ändå tillbaka till bilen, den sista biten kändes ändå rätt bra. Det är mest av allt en mental utmaning. Jag är ganska bekväm som löpare och vill att det ska ”gå lätt”, så detta var nog väldigt nyttigt för mig. Jag kan inte komma ihåg när jag kände så här sist. Vet att jag hade en dipp under Matterhorn Ultraks i fjol i sista långa uppförsbacken, som aldrig ville ta slut.

Så lärdommar: Tänk positivt, en dipp åtföljs nästan alltid av en period som känns lättare. Se till att få i dig näring INNAN du tappat all energi och såklart vätska också.

Ändå en skön känsla av att klara av ett sådant pass, med tanke på den form jag är i. Jag kan också konstatera att jag tappat lite av den distansblindhet jag haft tidigare, tex förra vintern då alla helgpass var minst fyra mil.... 30 km ÄR långt!


  • Comments(0)//blogg.eriksmo.se/#post41