Anna Eriksmo

Anna Eriksmo

Matterhorn, om att ta det lugnt i bergen

TävlingPosted by Anna Wed, August 27, 2014 11:25:43

I fredags åkte jag ner till Zermatt för att ett år efter min debut inom Skyrunning springa Matterhorn Ultraks igen. Det var en väldigt fin upplevelse förra året, med fint väder, fantastiska vyer, ett njutbart lopp och en meriterande 10:e-pacering. Jag kände nog efter loppet att det här ska jag inte göra igen, för det kan inte bli bättre. När jag skulle planera säsongens tävlingar i våras så var jag ändå sugen på att springa loppet igen. Jag tycker att det passar mig ganska bra, med långa, sugande stigningar och relativt flacka utförslöpor. Totalt är det 3600 höjdmeter på de 46 km som man avverkar.

Uppladdningen har varit relativt bra, förutom att jag slog upp skadan i foten i söndags under lite klättring. Jag körde en liten shake down på kvällen innan loppet och det kändes bra, förutom att vänsterfoten känns lite svag. På morgonen prioriterade jag sömn och gick upp först en timme innan start. Lite tight med frukosten, men jag hade ändå tänkt gå ut lugnt. Sista stunds byte av klädstrategi. Det var varmt redan på morgonen så jag tog en top i stället för långärmat, trots att vi skulle upp på över 3000 m.ö.h

Starten gick bra. I år valde jag att springa med stavar, dock enbart i de branta uppförsbackarna. Det gick väldigt bra och jag kunde fördela belastningen över större delar av kroppen. Vid första check-pointen låg jag 12:a tror jag och hade ändå tagit det relativt lugnt. Jag behöll placeringen till andra, som ligger på banans högsta punkt, Gornergrat. Därefter följer en lång utförslöpa som jag sprang väldigt fort i fjol. Nu kände jag ingen styrka och spänst i foten och valde därför att ta det väldigt lugnt, och tappade därmed flera placeringar. Jag hade en väldigt bra känsla i kroppen och det kändes bekvämt.

Uppför andra riktigt tuffa stigningen, upp mot Schwarzsee, en bit upp på Matterhorn, springer jag om en svensk som hejar fram mig. Ner från Schwarzsee tar jag det också lugnt och förlorar ytterligare placeringar. Sista tuffa stigningen vill aldrig ta slut. Jag känner dock att jag har flow och känner mig stark och pigg. Därefter följer först en flack del och sedan en brant och teknisk nedstigning. Till skillnad från i fjol så klarade jag av de branta och tekniska nedstigningarna väldigt snabbt och bra. Trots foten känner jag mig tryggare med dem och det är också något jag tränat på. Inte minst i mina rusher ner mot Nimis på Kullaberg.

Vid sista kontrollen inser jag att jag inte kommer att komma under 6:30 och bestämmer mig för att ta det lugnt sista biten och spara mig till nästa helg. de sista fyra kilometrarna är en väldigt brant nedstigning mot Zermatt och jag får sällskap av en amerikan som hänger på vilket motiverar mig att ändå hålla uppe tempot. Det är alltid roligt med sällskap och speciellt mot slutet. I mål gick jag på tiden 7:00:14, vilket är nästan exakt två minuter långsammare än i fjol. Denna gång på 16:e plats, och hade jag sprungit enligt min plan på 6:30 så hade jag behållit 10:e-platsen. Jag är inte supernöjd med prestationen, men nöjd med att jag hade ett skönt lopp, att det funkade bra med stavar, att näringsintag och vätska fungerade perfekt (till skillnad från VM), att jag kunde stå på i de tekniska delarna och inte minsta att vädret var bra så jag kunde njuta av utsikten.

Dagen efter var det dags för hemfärd, men mitt flyg skulle gå sent på kvällen så jag bestämde mig för att ta linbanan upp på Klein Matterhorn, varifrån man kan gå upp på Alpernas med lättillgängliga 4000-meterstopp, Breithorn. Jag hade med detta i min ursprungsplan då jag hade tänkt stanna en dag extra, men med Kima så bokade jag om. Därför hade jag inte med någon utrustning i form av stegjärn eller isyxa. När jag kom upp på Klein Matterhorn så är det dock perfekta förhållanden. Solen skiner, nästan vindstilla och stigen upp mot toppen är tydligt upptrampad. Ingen risk att hamna i någon glaciärspricka här inte, vilket annars motiverar ”bestigningens” svårighetsgrad PD-.

Jag hade två timmar på mig (för att komma med gondolen ner och tåget till flygplatsen) och tänkte ge mig på ett försök att se hur långt jag skulle hinna. Eftersom jag läst en del alpinistskildringar så har jag fattat vikten av att ha en förutbestämd tid vid vilken man senast ska återvända och avbryta toppförsöket. (Ni som läser detta och ev varit uppe på denna topp inser att jag är lite ironisk. Ni som dessutom känner mig, vet att jag är en obotlig tidsoptimist, varför det nog inte är så dumt ändå). Jag bestämde mig för att lägga 2/3 av tiden uppåt och ha 1/3 för nedfärd. Underlaget var jättebra, fin, veckogammal snö, ca -5 grader och perfekt konsoliderad. Jag var visserligen den enda som inte hade boots och stegjärn, men det var fint fäste i snön.

Jag pinnade på ganska bra och kom allt högre. Ca 100 vertikala meter från toppen bestämmer jag mig ändå för att vända. Man traverserar här på en ganska brant sluttning, ca 60%, och med solen som ligger på så känner jag att det är en överhängande risk att snön ska bli sockrig vilket inte är optimalt med mitt skoval. Jag springer ner mot ett flackare parti och kör lite backintervaller. Det gäller verkligen att inte missa var man sätter i fötterna. Ett fall hade riskerat att jag skulle rutscha ner för glaciärsluttningen. Jag var nog till något slags allmänt beskådande med rätt blandade reaktioner, allt från förfärande kommentarer i att jag är på berget i mina springskor till glada hejarop. Jag körde nog en sex, sju intervaller och inser med facit i hand att detta då innebär att jag då inte tagit ut mig speciellt mycket dagen innan. Jag fick i alla fall en underbar dag i bergen och lite höghöjdsträning på 4000 m.ö.h.

Nu blir det en lugn vecka och jag laddar inför Italien.

  • Comments(0)//blogg.eriksmo.se/#post30